Tonernas system (Del 2/3): De svarta tonerna

I det förra avsnittet pratade vi om de vita tonerna och hur de representeras av de vita tangenterna på pianot. Vi nämnde hur man skriver dem samt hur man kan använda siffror för att visa exakt vilken ton man pratar om.

Fördelen är att systemet fungerar på precis samma sätt! Precis som att det endast fanns sju vita toner, A B C D E F G som upprepades om och om igen, så ser du på bilden ovan att det bara finns fem svarta tangenter per oktav. Alltså inte så många toner att hålla reda på – sammanlagt tolv stycken! Vi ser även att de svarta tangenterna alltid ligger mellan två vita toner! (Tryck på bilden för att förstora den)

Det som avgör namnet på en svart ton är vilka två vita som den ligger mellan. För att förstå detta så måste vi förstå musikens plus- och minustecken!

Korsförtecknet är musikens plustecken. När den skrivs intill en vit ton så indikerar den att man ska spela tonen som ligger ett halvt tonsteg högre!

Så om det står att vi ska spela tonen C#, då ska vi spela på den svarta ton som ligger ett halvt tonsteg högre än C. På pianot är det den svarta tangenten till höger. Om det hade varit på en gitarr (eller annat liknande stränginstrument) hade vi enkelt utgått från C, och sedan flyttat till bandet som ligger ett steg närmre gitarrkroppen. Till exempel om vi spelar tonen C på det första bandet på B-strängen. Då kommer tonen C# att ligga på det andra bandet på samma sträng!

Alla svarta toner/tangenter kan vara en höjning! Som vi tydligt ser på pianot så finns det fem svarta tangenter/oktav! De kommer alltid att vara en höjning av den vita tangenten som ligger till vänster om dem.

Alltså blir de fem svarta tonerna C# D# F# G# A#  (efter ordningen de kommer om man utgår från att oktaverna börjar på C)

Som jag sa tidigare så ligger de svarta tangenterna alltid mellan två vita tangenter. Alltså finns det en annan tangent på den andra sidan. Det är här som sänkningarna kommer in i bilden!

Musikens minustecken, b-förtecknet, ♭, fungerar på precis samma sätt som korsförtecknet! Enda skillnaden är att den sänker tonen med ett halvt tonsteg!

Så om vi går tillbaka till tonen C#, som är en höjning av tonen C. Då ser vi att C# även ligger till vänster om tonen D. Därmed kan C# även vara en sänkning av D och då skrivs den som D♭. Detta gäller för alla svarta toner! De kan vara både en höjning av den vita tonen som ligger till vänster, eller en sänkning av den vita tonen som ligger till höger!

Detta kallas för enharmoniska toner, vilket är när en (samma) ton har mer än ett namn. Allt beror på i vilket sammanhang de används!

Alla våra svarta toner kan skrivas följande:

C# / D♭; D# / E♭; F# / G♭; G# / A♭; A# / B♭

Så här kan det så ut på ett piano eller på en gitarrsträng (B-strängen)

Som du ser på bilden ovan så finns det ingen svart tangent mellan tonerna B och C, eller E och F… Detta är för att när man strukturerade de olika intervallen/oktaverna och därmed bestämde tonernas frekvenser, så hamnade tonerna B och C samt E och F endast ett halvt tonsteg från varandra. Alltså har de inte ett helt tonsteg mellan sig som de andra tonerna.

Detta betyder att det inte får plats en svart ton mellan dem och därmed finns det ingen egen ton vid namn E# eller F♭ samt inget B# eller C♭.

Dock kan man fortfarande stöta på tonerna E#, F♭, B#, och C♭, samt spela/skriva dem i olika tonarter och skalor. Här är det bra att vara medveten om att de tonerna inte finns, utan att de endast är en vit ton som är förklädd till en svart. Alltså om man spelar tonen E#, så spelar man egentligen tonen F, eller om man spelar tonen F♭ så spelar man egentligen tonen E. Detta är för att man måste vara konsekvent med systemet för musikens plus- och minustecken. De ber en att man spelar den ton som ligger ett halvt tonsteg antingen högre eller lägre. Men om det då inte finns en svart tangent, ja då måste man spela den tangent som ligger närmst, vilket i detta fallet blir en vit.

Anledningen till att man skriver E#, eller någon av de andra förklädda svarta tonerna, är för att det ska gå jämnt ut efter ett annat system som strukturerar skalor. Jag kommer i framtiden att skriva ett inlägg helt tillägnat detta system! Det finns även förklarade i min bok Facit i Musikteori!

Samma sak gäller då även för tonen B# som är egentligen är tonen C, eller C♭ som egentligen är tonen B.

Om du vill kolla upp skalor där du kan hitta dessa toner så sök efter följande durskalor:

• F# durskalan
• C# durskalan
• G♭ durskalan
• C♭ durskalan

Om man nu skulle vilja göra som i förra avsnittet och skriva exakt i vilken oktav någon av dessa svarta toner ligger. Ja, då gör man på precis samma sätt! Eftersom man skiljer de olika oktaverna åt med stora och små bokstäver samt lägger till siffror! Därmed blir inte musikens plus- och minustecken påverkade. De förblir detsamma! Nu har jag inte gjort en bild som illustrerar detta. Det var väldigt pilligt, och man såg knappt vad det stod. Därför rekommenderar jag att du kollar på bilden i början av inlägget, den med pianotangentbordet som går från subkontraoktaven till den femstrukna oktaven. Titta på den och visualisera namnet på de svarta tonerna! Det är en bra övning för att du ska lära dig systemet samt komma ihåg de saker som vi precis har gått igenom!

Om man sen skulle spela alla 12 toner på rad, till exempel gå från C till c och spela alla toner däremellan – både de svarta och vita. Då spelar man en skala som kallas för den kromatiska skalan (vilket är ett annat namn för halvtonskalan!)

Den kromatiska skalan kan även användas som en cool effekt i ett solo, eller som en övergång för att välja en ny skala/ackord att spela! Dock måste man vara uppmärksam så att man landar på en diatonisk ton (en ton inom skalan/tonarten). Så att det inte skär sig och låter obekvämt…

Så, det var allt jag hade att säga om de svarta tonerna! Hoppas att du har lärt dig mycket! I nästa avsnitt kommer jag att gå igenom hur man skriver tonerna i ett notsystem samt hur man där ska ta hänsyn till musikens plus- och minustecken!

♭-tecknet heter ”flat” på engelska och även detta är logiskt! ”Flat” kan betyda platt, trög, punktering (”flat tire”)  etc. Alltså en term för något som är platt och slött… Är det inte lite det en ton blir när man sänker den? Om vi tar D♭. Då är det en sänkning av tonen D, alltså kan den låta lite trög och platt i jämförelse med originalet D. När man förstår detta så blir det lättare att lyssna efter skillnaderna och därmed urskilja tonerna! 

Det finns även två andra tecken som fungerar som musikens plus- och minustecken! Skillnaden är dock att de höjer/sänker med ett HELT tonsteg (två halva tonsteg).