Moriska Paviljongen fylldes med toner från rocktrion Stick Men

Igår spelade den progressiva rocktrion ”Stick Men” på Moriska Paviljongen i Malmö. Jag kan fortfarande, dagen efter, höra tonerna ringa. Detta är för att om det var något som det fanns överflöd av igår, så var det toner!

Som förband spelade den danska electronica artisten Katrine Amsler som är känd från gruppen ”Television Pickup”. Amsler använde playbackspår och spelade mystiska melodier som fick en att komma in i rätt stämning innan huvudakten började. Personligen hade jag önskat att hon sjöng mer, men hon hade tydligen fått en hjärnskakning några dagar tidigare så det kan ha varit en anledning. Hon spelade även en låt med Stick Men’s trummis Pat Mastelotto innan hon var klar.

Pat Mastelotto, trummis i Stick Men

Därefter var det en kort paus, och sedan började konserten.

Man märkte tydligt att Stick Men har spelat tillsammans länge. De lyssnar och reagerar med varandra när de improviserar och har ett bra scenspråk. Ibland glömmer man att fascineras över faktumet att alla toner man hör, kommer från de tre som står scenen! Här märker man vilken inverkan tekniken har haft på liveframträdanden, och nu snackar vi inte lampor och scenshow, utan ljud. Trummisen Mastelottos trimmade trumset med alla möjliga pads och mojänger gav mig starkast intryck. Extremt rytmisk och många coola inslag av fills och effekter.

Tony Levin med sin tolvsträngade ”Chapman Stick”

Proffs är det bästa ordet för att beskriva trion. De har många kreativa idéer och blandar unika instrument som Tony Levin tolvsträngade bräda som kallas för ”Chapman stick” och Markus Reuters ”touch style”-gitarrteknik. Dessa element ger en progressiv psykedelisk-indisk känsla och effekten av bandlösa tonvandringar påminner om den hos en slide-gitarr.

Deras uppträdande pågick i nästan två timmar och flera av låtarna var helt instrumentala. Ibland kändes det som ett enda långt jamsession där många av låtarna var lika.

Tyvärr blev deras framträdandet lidande på grund av att de spelade på en liten scen. Det kunde emellanåt bli väldigt starkt volymmässigt och därmed jobbigt att sitta igenom hela settet. Dynamiken var till och från väldigt intensiv och det kändes som en vägg av ljud som tryckte en bak i stolen. Därför blev det som en lång utandning när de väl pausade mellan låtarna, och det var helt tyst, innan publikens applåder.