Miles Davis’ Bitches Brew av George Grella Jr.
Ibland räcker det inte med en vanlig recension. Ibland måste man skriva en hel bok för att verkligen få med allt man har att säga om en skiva. George Grella Jr. skriver om Miles Davis studioalbum Bitches Brew (1970) i sin bok Miles Davis’ Bitches Brew från bokserien 33 1/3 som publicerades den 22 oktober 2015.
Recensionen består av 128 A6 sidor där han diskuterar Miles Davis och albumets bakgrund. Han går i detalj igenom alla låtar, tekniker, och ger en övergripande inledning och avslutning samt 15 extra sidor om special- och jubileumsutgåvor.
När den här typen av recension skrivs får man ett genuint intryck av författarens förhållande till albumet. Grella berättar om när han var 15 år och för första gången hörde skivan tillsammans med en kompis: ”It’s no exaggeration to say that those opening bars disoriented us. We had trouble comprehending them. R would pick up the needle after those several seconds, put it back at the beginning, and we would try to listen again. […] we didn’t understand what was happening, how the music was made, how people could play that way, how they could think that way.” (s. 3)
Kan passa på att berätta att Bitches Brew är en speciell skiva. Den beskrivs som den första jazz fusion skivan och har många experimentella inslag. Jag har själv spelat den i bakgrunden medan jag läst Grellas bok. Varje spår är en upplevelse som tar en på en resa genom skalor och rytmer.
När man läser recensionen förstår man att Grella länge har lyssnat på Davis, och att han ser upp till honom. Dels för att han säger det rakt ut… men det finns även små tecken som att han refererar till honom genom hans förnamn. ”Start with his name, Miles Davis, and how musicians, jazz fans and this book reflexively call him ’Miles,’ as if we all know him intimately.” (s. 13)
Grella kommenterar även andras recensioner om Bitches Brew och Davis i boken. Det var en kritiker, Stanley Crouch, som i en recension skrev negativt om Davis: ”Davis, like other jazzmen, was not above the academic temptations of Western music […] a failed attempt to marry jazz to European devices.” och Grella försvarar med, ”Those few, simple lines reveal the enormous gap between taste and criticism […] Jazz, a product of African-American and European music, is by origin and definition Western. Parker, Gillespie, and other beboppers were fans of Debussy, Stravinsky and Shostakovich, so not immune to ’academic temptations’, but somehow immune from Crouch’s criticism.” (s. 26)
Grella går igenom varje låt på djupet. Allt från vilken dag de spelades in och vilka musiker som medverkade, till den musikaliska och melodiska strukturen. Här är några blandade citat om den första låten ”Pharaoh’s Dance”
- ”The groove is complex and almost atavistic, and the ear can’t keep track of all the instruments at once, but the sound is so clear that you can find anything you want to focus on.” (s. 73)
- ”Dave Holland’s plangent bass entrance at 0:15 cements a B pedal tone by spelling the rising figure B-E-F#-B. His sustained note lasts until 0:19, where the instruments start to spiral around each other.” (s. 69)
- ”Solos are not only difficult to separate from ensemble playing, but there is usually more than one solo going on. Maupin plays with Corea and Larry Young, then with McLaughlin and Joe Zawinul, then Corea tosses his opening arpeggio back in, a cue for the band to cool down.” (s. 72)
Denna bakgrundsinformation gör att man får en bättre insikt och kan därmed lyssna på albumet med andra öron. Det är positivt att Grella ger varje spår de antal tecken som de förtjänar. Tillräckligt för att ge en grundlig beskrivning! Han tar sin tid att gå igenom albumet, och förklara den fakta som krävs för att man ska få en tydlig bild av Miles Davis. Detta är en bok som alla jazzfans borde läsa! Vad gäller de andra böckerna från serien 33 1/3 kan jag inte säga, då jag inte har läst dem. Men jag rekommenderar att du kollar upp dem. För där kan det finnas fler guldgruvor, som denna, fast om en annan skiva!