Girl in a Band av Kim Gordon
Tänk dig att det fanns en tid innan internet. En tid innan allt spelades in eller dokumenterades. Då var man tvungen att förlita sig på andras minnen och historier för att kunna bilda sig en uppfattning om vad som hänt. I Kim Gordons bok Girl in a Band berättar Gordon om hur hon upplevde att det var att vara en kvinnlig rockartist på 80- och 90-talet.
Boken börjar med Sonic Youths sista konsert som tog plats 2011 på en festival utanför São Paulo i Brasilien. Nu är Gordon 58 år och det är dags för bandet att splittras efter 30 år tillsammans. Anledningen är att Gordon och hennes man Thurston Moore, som även är gitarrist och sångare i Sonic Youth, har bestämt sig för att skiljas. Detta efter att Gordon upptäckt att Moore under en längre tid har varit otrogen. ”The couple everyone believed was golden and normal and eternally intact, who gave younger musicians hope they could outlast a crazy rock-and-roll world, was now just another cliché of middle-aged relationship failure—a male midlife crisis, another woman, a double life.” (s. 3)
Det som är centralt i boken är givetvis Gordons liv. Hon föddes 1953 i Rochester, NY, men växte upp i Los Angeles. Hennes pappa var en respekterad professor i sociologi och jobbade på UCLA. ”We were an academic family, as opposed to a showbiz family, a division I picked up on early and one that held a lot of weight in Los Angeles, especially.” (s. 31) Hennes mamma var en missnöjd hemmafru som jobbade från hemmet som sömmerska. ”I always got the feeling my mom would rather have been doing something else, that she wanted more for herself—more recognition, maybe, as a creative person.” (s. 37)
Eftersom det var genom Sonic Youth som Gordon blev känd, så är det inte konstigt att musiken står i fokus. Men det som är intressant är att den inte blir aktuell förrän långt senare i boken. Först är det Gordons passion för konst och att måla som framhävs. ”Why is Who am I? considered a crisis? I had no crisis. My identity was straightforward: I had made art since I was five years old, and aside from dance, art was the only thing that interested me.” (s. 58)
Det var även en slump att hon började med musik. Startskottet var hennes artikel Trash Drugs and Male Bonding som hon skrev i tidningen Real Life. Artikeln handlade om psykologin bakom den så kallade ”magin” som män upplever när de står på scen och spelar tillsammans. ”I wanted to push up close to whatever it was men felt when they were together onstage—to try to ink in that invisible thing. […] In retrospect, that is why I joined a band, so I could be inside that male dynamic, not staring in through a closed window but looking out. […] It was a good issue to be in, and I got a lot of positive feedback and felt suddenly as though I had an identity in the downtown community. That essay topic unlocked the next thirty years of my life.” (s. 102-103)
Här märker man att hennes pappas yrke har påverkat henne. ”I remember staring endlessly at the books lining the walls of my dad’s study as a little girl.” (s. 102) Hon har alltid varit intresserad av psyket och sociala normer samt ägnat sin konstnärliga karriär till att bryta dem. Hon ville även skapa nya former av hur man kan tolka och lyssna på musik. Även detta kan spåras tillbaka till barndomen. ”I’m almost positive my dad’s jazz record collection later influenced me, or at least got me used to abstract music” (s. 33) När Gordon eller Moore fick frågan varför Sonic Youth var så dissonant svarade de alltid: ”our music was realistic, and dynamic, because life was that way.” (s. 91)
Precis som pappan är hennes storebror Keller ett återkommande ämne. Keller blev på senare år diagnostiserad med schizofreni. De har båda haft en stark påverkan på hennes konst samt relation till andra män. ”Even today, I feel protective of him [pappan]. It is my guilt-driven impulse, as well as my pattern with men, starting with Keller, ending with Thurston.” (s. 210)
Gordon förklarar att hennes känslor som barn jämt var undertryckta, vilket gjorde att konsten, och senare scenen, var den plats där hon kunde uttrycka sig. ”These were the venues where I could exhibit sexuality, anger, a lack of concern for what people thought. The image a lot of people have of me as detached, impassive, or remote is a persona that comes from years of being teased for every feeling I ever expressed.” (s. 41)
Gordon är även tydlig med att hon aldrig har upplevt sig själv som särskilt feminin. ”I almost never think of ’girliness’ unless I’m wearing high heels, and then I’m more likely to feel like a transvestite.” (s. 125) I boken diskuterar hon själva ämnet ”att vara kvinnlig” och varför det är så konstigt att hon som kvinna håller på med musik. Just detta har varit den mest återkommande frågan hon har fått från journalister. Om hur det är att vara ”kvinna i rockbranschen.” Som om det skulle vara något negativt.
Hon bodde stora delar av sitt vuxna liv i New York City, där Underground kulturen var som mest aktiv. Efter New York, och några år efter att hennes och Moores dotter Coco fötts, bestämde de sig för att flytta ut till förorten i Northampton, Massachusetts. Målet var att ge Coco en så normal uppväxt som möjligt. Men gång på gång stöter familjen på svårigheter som gör att de sticker ut. Cocos klasskamrater var väl medvetna om Sonic Youth vilket gjorde Coco skeptisk till sina val av vänner. ”She worried about leaving her core group of friends and going into high school with the shadow of her parents hanging over her. ’You don’t know what it’s like to be your daughter,’ Coco said more than once, and it was true, we didn’t, mostly because I never thought of Sonic Youth as being that well-known.” (s. 234)
Boken är bra skriven och informativ. Gordon gör ett bra jobb med att diskutera genusperspektiv, sociologiska frågor samtidigt som hon delar med sig av personliga upplevelser. Hon förklarar olika genrer och influenser till Sonic Youth samt ger en bra inblick i hur rocklivet och Underground kulturen såg ut på 80- och 90-talet!