Fan of a Son of a Plumber

Den 23 november 2005 släppte Per Gessle sitt ”debutalbum” Son of a Plumber. Kanske är det konstigt att kalla det för debut, då Gessle sen slutet av 70-talet har släppt flera storsäljande skivor med Gyllene Tider, Roxette, och egna soloprojekt. Men enligt Gessle var poängen med SoaP* att han ville byta spår.

”Son of a Plumber” skulle bli hans nya pseudonamn för att hedra sin pappa Kurt som var rörläggare och dog i cancer 1978. Han berättar att inspirationen kom då han digitaliserade sin skivsamling. Då dök gamla låtar, som länge betytt mycket, upp igen. Albumet skulle även bli en hyllning till dem och därför kan man höra tydliga referenser till artister som The Beatles, The Carpenters, och Leonard Cohen.

Den som förtjänar störst eloge är Helena Josefsson för sin hippiesång som genomgående svävar över Gessle. Deras Call and respons duett på ”Carousel” är helt fantastisk.

Josefsson är återkommande på Gessles soloprojekt, och är känd från Malmöbandet Sandy Mouche. Hon brukar där sjunga på franska vilket hon även gör på SoaP´s officiellt sista låt ”Making Love or Expecting Rain.” De franska textraderna är ”Je ne suis qu’un enfant. Je ne suis que ton enfant. J’ai confiance en toi, toujours en toi.” och betyder ”Jag är bara ett barn. Jag är bara ditt barn. Jag litar på dig, alltid på dig.”

CD1 avslutas med ett medley av spår 9-13 som kallas för ”The Junior Suit.” Det är inte ovanligt att jag börjar lyssna på albumet från låt 9 som heter ”Are You an Old Hippie, Sir?” Det är en energirik och sprudlande låt som blir en perfekt inledning.

Utöver dessa finns det flera instrumentala låtar och musikaliska passager som leder den ena låten till den andra. Man kan inte undgå att höra hur genomtänkt albumet är. Dock kan man fundera på om albumet verkligen hade behövt vara en dubbel-CD. Många av låtarna är korta, och den sammanlagda längden på drygt 1h hade enkelt fått plats på en skiva. Så om man inte lyssnar på albumet i digitalt format (vilket jag gör), lär man få byta skiva relativt ofta.

Det gömmer sig även en överraskning efter tio minuters tystnad på den sista låten. Då kommer en extra retroversion av ”Jo-Anna says (farewell)” på 43 sekunder. Detta ställer till det då SoaP borde lyssnas med oavbruten upprepning. Stämningen den ger vardagen, eller om man har en liten tillställning, är enkel, harmonisk och behaglig.

Det Gessle inte visste, när han spelade in sin hyllningsskiva, var att han även spelade in min. Jag växte upp med Gessles musik. Mamma spelade den alltid när vi spenderade somrarna på Hallands västkust.

När jag visar SoaP för mina kompisar brukar de säga: ”Wow, vem är detta?” och när jag svarar ”Per Gessle” så kan de inte låta bli att skratta. Tyvärr blir det så då det inte är med denna typ av musik som han är associerad. Nej, det är ofta enkla och banala sommarplågor. Så när man nu hör ett av hans verk, som ger en komplex musikalisk upplevelse, med smarta referenser och roliga musikklichéer, kan man inte hjälpa att undra, om detta verkligen är, Gessles debutalbum.

*SoaP = Förkortning av albumet Son of a Plumber