Nico, du var aldrig en Chelsea Girl

Under tisdagen hade jag forskat lite i Lou Reeds album historik och upptäckte där, som ni säkert vet, att det finns en gästartist på några av The Velvet Undergrounds skivor och låtar, Nico. Det var hennes röst som hördes på bland annat låtarna ”Femme Fatale”, ”All Tomorrows Parties” och ”I’ll Be Your Mirror” från skivan Velvet Underground & Nico. Jag valde att söka upp henne på internet och hittade där några av hennes skivor.

Så åter till denna tisdagsnatt, i början av augusti. Jag hade precis lagt mig för att sova när jag bestämde mig för att lyssna på hennes debut soloskiva, Chelsea Girl.

Det första spåret på skivan heter ”The Fairest of the Seasons” och är skriven av Jackson Browne. Det jag fastnade för var det enkla och tydliga gitarrplocket som inledde låten. Men sedan när Nico började sjunga, tillsammans med stråkarna, ja då stannade tiden. Jag la mig på rygg och tittade upp i taket. Jag försökte inte hålla andan, men slutade andas. Bara för att kunna ta in varje ton. Upplevelsen var överväldigande. Ljudet av stråkarna, av gitarren och hennes röst.

Något som du kommer märka med Nico är att hon har en väldigt speciell och djup altröst. Den ligger inte alltid rätt med melodin eller tonarten, men det gör inget. Den känns ärlig och är fylld med känslor. När den första låten tog slut var det som om man andades ut för första gången, och det var tur! För när den andra låten började, jag då var man tillbaka i samma sinnesstämning som på låt nummer ett. Nu började ”These Days”, också skriven av Jackson Brown som sammanlagt skrev tre låtar till albumet. De två första samt den åttonde, ”Somewhere There’s a Feather”. Han var själv med och spelade på flera av dem.

Under denna tid, 1967, var Browne bara 19 år. Han var involverad i ett förhållande med Nico som senare tog slut. Brown spelade själv in egna versioner av dessa, men det var bara ”These Days” som släpptes. De andra dök inte upp förrän några år senare i en ”Bootleg serie”. Här är Browne inte lika sångmässigt utvecklad som han kom att bli under 70-talet. Dock är Brownes originalversion av ”These Days” värd att kolla upp!

Man kan diskutera om Nico bör få kritik för detta. Att det inte var hon som skrev musiken själv. Hon var bara med och skrev en av låtarna på skivan. Resten av musiken och texterna skrevs av The Velvet Underground medlemmarna Lou Reed och John Cale, samt Jackson Browne och en låt av Tim Hardin.

Hur ska man ta ställning till en artist, eller konstnär, som inte gör hela arbetet själv? I Nicos fall har hon ”bara” sjungit. Är en artist inte bättre än de låtar som de själv skriver?

I Nicos fall besitter hon en väldigt artistisk och unik karaktär som gör att låtarna blir till hennes egna. För om de andra inte hade skrivit texten och musiken, ja då hade skivan troligtvis inte existerat.

Musik är något som är personligt och därför är det inte nödvändigt att originalet är det enda rätta. Därför finns det egna tolkningar och covers som erbjuder fler infallsvinklar på samma låt. Därefter är det upp till dig och mig att bestämma vilken som är vår favorit. Skulle det sedan vara så att vi har olika åsikter, eller inte är överens, ja då betyder det inte att någon av oss har fel. Dock öppnar det upp till en diskussion där vi tillsammans kan jämföra det positiva med det negativa, och därmed bredda vår uppfattning om hur man kan lyssna, tolka och uppskatta musik.

Men tillbaka till låt nummer två, ”These Days”. Denna är helt klart en av mina favoriter på skivan! Nicos röst tillsammans med texten känns oslagbart. Bara lyssna på den första versen!

I’ve been out walking

I don’t do too much talking

These days, these days

These days I seem to think a lot

About the things that I forgot to do

And all the times I had the chance to

I Nicos musik finns det hela tiden en ton av ånger och sorg som hon skyller på sig själv. Men hur många kan ärligt inte känna igen sig i dessa rader? I ångern över att tiden går för fort och att man klandrar sig själv för missade chanser. Tyvärr öppnar man sällan upp och pratar om det. Därmed blir risken att man sjunker ner i en negativ spiral. Så istället för att räta på ryggen och försöka fånga nya chanser, drar man sig tillbaka och vågar inte satsa igen. På grund av risken att misslyckas.

Lyssna även extra noga på den tredje versen:

I had a lover

I don’t think I’ll risk another

These days, these days

And if I seem to be afraid

To live the life that I have made in song

It’s just that I’ve been losing so long

Och de sista två textraderna:

Please don’t confront me with my failures

I had not forgotten them

De två låtarna som kommer efter ”These Days” är ”Little Sister” (skriven av John Cale och Lou Reed) och ”Winter song” (enbart skriven av John Cale, han som spelar viola/altfiol på skivan). Nu har plockgitarren som drev de två första spåren försvunnit och ersatts med ett tydligt stråkkomp, samt en orgel och en flöjt. Flöjten är ett coolt inslag som ger en barockkänsla över låtarna. Den är mer dold som en nyans i ”Little Sister” jämfört med ”Winter Song” där den spelar en viktig och framhävd roll.

Efter ”Winter Song” kommer ”It Was a Pleasure Thing”. Nu tar stämningen på skivan en drastisk vändning. Det börjar hända konstiga och psykedeliska saker som bäst beskrivs som en blandning mellan John Lennons ”Tomorrow Never Knows” och Lou Reeds ”Heroin” från skivan Velvet Underground & Nico.

Detta är den enda låten på skivan som Nico var med och skrev, tillsammans med Lou Reed och John Cale.

En annan sak som man inte tänker på idag är att det var denna låt som tidigare avslutade vinylens A-sida. Men idag, när alla låtar spelas på följd, hamnar den i mitten.

Den gamla B-sidan öppnades därefter med ”Chelsea Girls” som tar skivan tillbaka till sin tidigare stämning. Genomgående i låten är den förtrollande barockflöjten som följer sången och huvudmelodin, samt ett stråkkomp som förtydligar refrängen.

”Chelsea Girls” är relativt lång, 7 minuter och 25 sekunder. Refrängen kommer upprepande mellan verserna och består av texten ”Here they come now, see them run now, here they come now. Chelsea Girls”. I refrängen känns Nico nästan trött och oengagerad. Den tätt upprepande refrängen som inte innehåller någon förändring gör låten nästa tjatig och tråkig. För mig räddar flöjten den genom att vara varierande och ger nya inslag som håller fast intresset.

Namnet på låten, som även är namnet på skivan, är inspirerad av Andy Warhols experimentella undergroundfilm Chelsea Girls från 1966. Filmen utspelar sig på Hotel Chelsea i New York City som har varit hem till många kända artister och poeter som Bob Dylan, Janis Joplin, Allen Ginsberg med flera. Det är även på detta hotell som Sid Vicious (Sex Pistols) flickvän Nancy Spungen mördades 1978. Man får i filmen följa flera unga kvinnor som bor på hotellet. Alla spelar sig själva och Nico är en av dem. Lyssnar du på texten i verserna så kommer du höra referenser till hotellrummen, samt flera namn från filmen.

Efter ”Chelsea Girls” kommer Nicos cover på Bob Dylans låt ”I’ll Keep It With Mine”.

Nico gör låten bra och den följer det tidigare temat med gitarr och stråkar. Jag som gammalt Dylan-fan känner mig inte sur över versionen, utan glad. Den erbjuder ett nytt sätt att lyssna på texten och musiken!

Det som jag lärde mig och tycker är extra intressant är att trots Dylan spelade in ”I’ll Keep It With Mine” 1964, hade han tidigare inte släppt den på någon skiva. Huvudtanken för honom var att den skulle vara med på ”Blonde on Blonde” (1966), men den platsade inte då. Istället släppte han den inte förrän 1985 på samlingsboxen Biograph (18 år efter Chelsea Girl). Anledningen till att Nico hade med den på sin skiva var att hon träffade Dylan 1965 och då uppmuntrade han henne till att spela in den.

Dock hade folksångaren Jody Collins redan gett ut låten som singel 1965. Hon hävdar att Dylan skrev den till henne.

En annan sak som är intressant är att producenten som producerade Chelsea Girl var Dylans gamla producent Tom Wilson. Wilson hade tidigare jobbat på Colombia Records och producerat skivor som The Times The Are a-Changing (1964), Another Side of Bob Dylan (1964), samt låten ”Like a Rolling Stone” (1965). Där producerade han även Simon and Garfunkels ”The Sound of Silence” (1964). Wilson gick 1966 över till Verve Records, vilket då var The Velvet Undergrounds skivbolag. Wilson hjälpte dem med flera skivor och bland annat låten ”Sunday Morning” från Velvet Underground & Nico. Det var därigenom han kom i kontakt med Nico. Dock gjorde han inga fler skivor med henne efter Chelsea Girl.

Efter ”I’ll Keep It With Mine” kommer låt nummer åtta som heter ”Somewhere There´s a Feather”, vilken är den tredje och sista låten på skivan som är skriven av Jackson Browne. Jag måste säga att jag uppskattar Brownes låtar. Texterna är jordnära, arrangemanget är enkelt och musiken är fantastisk! Denna låt är den kortaste på skivan och håller samma tema och stämning som de tidigare låtarna, bortsett från ”It Was a Pleasure Thing”.

Den näst sista låten är ”Wrap Your Troubles in Dreams” skriven av Lou Reed. Den har en mystisk stämning som domineras av ett stråkkomp och en flummig flöjt. Låten handlar om att man ska försköna sina problem så att man lättare kan trycka bort dem. Detta är refrängen:

Wrap your troubles in dreams

Send them all away

Put them in a bottle

And across the seas they’ll stay

Återigen är Nicos råd att inte hantera det som tynger, utan att trycka bort det och hoppas att de inte kommer tillbaka. Jag vet inte om det var en generationsgrej, en kultursak eller bara vanligt mänskligt beteende. Det enda jag vet är att det är det kortsiktigt lättaste sättet att hantera problem, men långt från det bästa.

Det sista spåret på skivan är ”Eulogy to Lenny Bruce”. Den är en version av Tim Hardins ”Lenny’s Tune” (1968) där Nico har ändrat om i låtens arrangemang och text. Hon använder den för att uttrycka sin sorgsenhet och ilska över Lennys bortgång.

I’ve lost a friend

And I don’t know why

But never again

Will we get together to die.

And why after every last shot

Was there always another?

Why after all you hadn’t got

Did you leave your life to your mother?

Lenny Bruce var en underground komiker som dog av en överdos den tredje augusti 1966. Han tillsammans med George Carlin sägs ha varit grundarna till ståuppkomik och inspirerar fortfarande komiker världen över. Bruce var mest känd för att ha brutit isen i den konservativa amerikanska mediavärlden. Han använde sig av satir och humor för att förmedla kritik som alla kunde relatera till, men ingen vågade uttrycka.

Efter den sista låten lämnas man med ett tomrum i sig. Avslutningen är väldigt sorglig, precis som stora delar av skivan. Men för mig gör det inget. Eftersom det är just denna stämning som gjorde att jag fångades och berördes så som jag gjorde. Därför är det viktigt att man följer en röd tråd när man gör en skiva. Att låtarna inte spelas huller om buller och känns ”felplacerade”. De ska flyta samman och tillsammans ge varandra en större mening. De ska berätta en historia, vilket jag anser att denna skivan gör.

Det som är genomgående är den alternativa folkkänslan som influeras av barocken och kammarmusik. Stråkkomp och flöjt finns med på nästan varje spår och något som är intressant är att det varken finns några trummor eller bas. Två viktiga instrument i dagens populärmusik.

Sen får man givetvis inte glömma stämningen i texten, eller Nicos egna och unika röst. Det är den som är den centrala punkten i hela skivan och är en väsentlig faktor för att stämningen ska förbli den samma! Denna djupa altröst ger skivan dimensioner och tar med lyssnaren på en känslo-berg-och-dalbana. Den gör att man fylls med eufori och melankoli på samma gång, samtidigt som man håller andan och bara låter tiden passera.

Jag är säker på att det var Nicos röst som gjorde att jag föll för denna skivan så hårt som jag gjorde. Jag tror att det var avsaknaden av originalitet och det där artistiskt imperfekta som gör att en artist sticker ut. För idag, även om många artister är väldigt duktiga på att sjunga, så kan det bli långtråkigt i längden. Många artister sjunker ihop till en klump där man märker att de har samma idol. De försöker hela tiden efterlikna någon och blir därför beroende av att göra covers, vilket är synd. För det hämmar den egna rösten och tar bort det artistiska skapandet. Vilket man inte kan säga om Nico, eller någon annan i The Velvet Underground för den delen.

Nico var en unik artist, och om du aldrig har lyssnat på hennes skivor tidigare så rekommenderar jag att du börjar med denna. Lyssna på den med ett öppet sinne (och ett par bra högtalare!). Om du senare väljer att du vill höra mer från henne så vill jag ge dig en varning… Var beredd på att hon har gjort en hel del konstiga saker som kan få dig att vridas inombords.

Jag har som tidigare sagt bara lyssnat på hennes musik i drygt en månad. Därför kände jag att jag var tvungen att göra lite research och ta reda på vem denna personen var.

För det första var hon en stor missbrukare av heroin vilket inte var ovanligt under denna tid i undergroundkretsarna. Dock väldigt tragiskt. Hon blev även våldtagen när hon var femton år av en amerikansk militär. Vilket jag antar bidrog till hennes djupa sorgsenhet och önskan att trycka iväg sina problem.

Utöver detta var hon väldigt rasistisk och hade många nazistiska inslag i sina åsikter. Vilket för mig är helt sjukt. Vet inte om det var världen hon levde i, tiden hon kom från, eller hennes uppfostran. Men för mig svider det då jag uppskattar hennes musik. Här kommer vi i alla fall till ett intressant vägskäl. Ska man dissa en artist, som gör bra musik, pågrund av hennes politiska åsikter eller privata livsstil? Texterna och musiken har ju inga inslag av rasism eller nazism.

Som en bonus på detta tyckte hon själv inte ens om skivan Chelsea Girl. Enligt henne hade hon blivit överkörd av producenten och var omedveten om att de hade lagt till stråkarna och flöjten. Hon sa detta om skivan i en intervju av Dave Thompson 1981:

I still cannot listen to it, because everything I wanted for that record, they took it away. I asked for drums, they said no. I asked for more guitars, they said no. And I asked for simplicity, and they covered it in flutes! […] They added strings and – I didn’t like them, but I could live with them. But the flute! The first time I heard the album, I cried and it was all because of the flute.

Detta är väldigt komiskt för mig, eftersom flöjten och framförallt stråkarna är mina favoritinslag. Det är detta, tillsammans med hennes röst, som gör hela skivan!

Efter Chelsea Girl skrev hon nästan alla låtar själv, med undantag från några cover som har strötts ut på hennes fem andra studioalbum. Undrar om det var för att förhindra att bli överkörd igen?

Hon gjorde även flera samarbeten med andra artister samt släppte några liveskivor.

Avslutningsvis dog hon den 18 juli 1988 i en cykelolycka på ön Ibiza, Spanien. Det var bara några månader efter att hon hade slutat med heroin. Det som hände var att hon lämnade sin son för att cykla och köpa gräs. Strax efter att hon hade lämnat huset fick hon en hjärtinfakt, ramlade och slog i huvudet. Hon blev liggandes i ett dike den varmaste dagen det året och hittades inte förrän senare av en taxichaufför.

Det tog tid innan hon fick komma in på sjukhuset och där blev hon feldiagnostiserad för överhettning. Dock avslöjade röntgen senare att hon hade fått en hjärnblödning.

För min del vet jag inte vad som är sorgligast. Hennes tragiska historia, livsstil, åsikter eller hennes tidiga död (hon blev bara 49 år gammal). Det är tråkigt att ha lärt sig allt detta, efter att hon kom från ingenstans, och med sin musik fick mig att tappa andan. Jag vet att jag aldrig kommer att ha möjligheten att se henne live, eller ha chansen att diskutera (och ifrågasätta) livets frågor med henne. Men jag vet en sak som är säker, och det är att hennes röst och musik alltid kommer finns sparad på hennes skivor. Som ett levande avtryck finns de där, alltid nära till hands. Om det bara är för en minut, så kan man ta ett djupt andetag, stirra upp i taket och glömma verkligheten för en stund.